Camilla om Kastrering

Linus (Blandras Jack Russel Terrier/Bichon Frisé) mådde mycket bättre efter en kemisk kastrering.

Jag är för kastrering av blandrashundar och hundar som enbart ska fungera som sällskapshundar och alltså ej ska användas i avel.

Jag är för kemisk kastrering av vuxna hundar som man kan ha anledning att tro skulle må bättre av en kastrering. Det kan va hanhundar som är översexuella och mår dåligt av det, som rymmer varje gång en tik löper inom doftavstånd, tikar som blir okontaktbara eller mår fysiskt dåligt när de löper.

Men jag anser inte för den delen att man bör kastrera alla hundar bara för att.

Om man ska kastrera sin hund bör man göra det innan könsmognaden, d v s vid ca 6 månaders ålder. Det finns inga belägg för att hundar mår dåligt av att aldrig uppleva puberteten. Däremot finns det bevis på att både tikar och hanhundar klarar sig från hormonberoende sjukdomar som juvertumörer och livmodersinflammation respektive testikelcancer genom att genomgå kastreras tidigt.

När det gäller redan vuxna hundar är kastrering ett beslut som bör fattas efter att alla avvägningar har gjorts. Och då bör man börja med en omgång kemisk kastrering för att få ett humm om vilka effekter en ev. permanent kastrering kan ha.

Morris (Blandras Cavalier king charles spaniel/Cocker spaniel) fick prova på en kemisk kastrering
när lillasyster löpte första gången och familjen är nöjd med resultatet.

Det blir allt vanligare att kastrera sin hund. Framför allt hanhundar får ofta sätta manligheten till, men inte så sällan även tikarna sin valpfödande förmåga.

När det gäller tikar finns det inte många anledningar att kastrera sin hund; ja förutom att minska risken för juvertumörer och livmodersinflammation, och såklart om man ska ha hunden på dagis eller hos en dagmatte med andra hundar så är det ju bra om tiken slipper vara hemma 2 gånger om året i tre veckor. Löptiderna brukar ju sällan sammanfalla med familjens semester. Men de allra vanligaste orsakerna till att man kastrerar sin tik är faktiskt att hon mår dåligt under löpet i tre veckor och sen under skendräktigheten två månader senare. Och har man då oturen att ha en tik som löper fler än två gånger per år - ja då börjar det snart om igen.

Hanarna då? En gång i tiden - innan människan la sig i alltför mycket - så var hunden en vild art (det har ju kommit nya rön om vilken vargtyp det var så jag låter det vara osagt) och umgicks i flock. I flocken löpte ofta tikarna samtidigt och bara en gång per år. Då var det inga problem att vara hane, när det var dags så var det dags . Men idag så löper ju som sagt tikarna två gånger per år, vissa raser upp till fyra gånger per år och ingen vill att hundarna parar sig hejvilt heller. Och alla hundar i ett område består inte av samma flock (även om vissa hundar tycker att det borde vara så) vilket innebär att tikarna inte löper samtidigt utan istället ofta går omlott. När en är inne på sista veckan så när nästa inne på sin första o s v. Det kan inte vara lätt att vara hanhund när områdets tikar kanske sammanlagt löper i två-tre månader två-tre gånger per år. Under löptider (parningssäsong) är konflikter inget man blir förvånad över som hundinstruktör: tikar gruffar med varandra, hanar gruffar med varandra, tikar säger ifrån till hanar o s v.
Alla hanhundar behöver för den här sakens skull inte kastreras. Men vissa hanar blir så stressade (upphetsade) när tikar löper att de inte går att få ner från sina höga moln, och sällan får de utlopp för sin drift. De blir stressade, lättretliga, konfliktsökande, destruktiva eller helt enkelt okontaktbara. Har man en sån hund så bör man överväga kastrering. Och då börja med en kemisk kastrering för att se om hunden mår bättre eller inte.
När det gäller hanhundar så är det också så att många hunddagis helt enkelt inte tar emot okastrerade hanhundar för att riskerna i hundgrupp helt enkelt är för stora.

Tänk efter före, helt enkelt.
Och se till att du gör val som är för hundens bästa.